KORTFATTAD HISTORIESKRIVNING

Achaltekeern, som är lite av hästvärldens mysterium, är den moderna motsvarigheten till häst typ 3, en av de fyra typer som anses ligga till grund för alla dagens hästar. Den representerar den tunnhudade och värmetåliga ökenhästen med fin hårrem och det kan finnas ett samband mellan achaltekeern och en gren av arabiska galopphästar som kallas "Munaghi". Enligt ryska sägner, som dock inte går att bekräfta, så är achaltekeerna en ren och egen ras som är lika gammal som det arabiska fullblodet. Vare sig detta är sant eller inte så är rasen nästan identisk med de lämningar man hittat av hästarnas förfäder typ 3. Denna häst typ 3 anses vara förfader till alla dagens orientaliska fullblodshästar och innefattar då achaltekeern, det arabiska fullblodet, den nordafrikanska Berberhästen och den numera utdöda turkmenska hästen. Rasen är utrotningshotad och har därför blivit rödlistad.

Akhal-Tekeerhästen är en fullblodsras som härstammar från centralasien, framförallt Turkmenistan men även Uzbekistan, Kazakstan och norra Afganistan, Iran och Turkiet och vars anor leder så långt tillbaks som de första beridna bågskyttarna, Skyterna 500 – 1000 år före Kristus, vilket styrkts av gravfynd som gjorts vid Pazyryk i Altaibergen. Hästarna användes företrädesvis som stridshästar och uppfödningen fortsattes av bl.a Parterna och andra folkgrupper som invandrade och ockuperade den centralasiatiska grässtäppen. Dessa beridna bågskyttar utgjorde sedan en slagkraftig enhet ofta som legosoldater i stora arméer som hos Alexander den store, Perserna, Romarna, Araberna och hos Timurs turkmener. Även då det gällde stridigheterna mellan de olika nomadstammarna och den röveriverksamhet som de utövade gentemot den omgivande bofasta befolkningen och handelskaravanerna på Sidenvägen var dessa turkmenska hästar av avgörande betydelse. Vad man avelsmässigt åstadkommit var en jämförelsevis storvuxen, självbärande häst med mycket god balans, mjuka, flytande för ryttaren bekväma gångarter. Den var dessutom rel. snabb, mycket uthållig och klarade sig på begränsade vatten- och fodergivor under lång tid. De har dessutom ett organ från magen som samlar vatten så att de klarar sig längre i utan vatten.

Dessa turkmenska hästar har alltså levt vidare i centralasien men den enda nomadstam som bevarade rasen ren från inflytande av andra raser var Tekestammen som levde i området kring oasen Achal. Under 1700,-1800 – och början av 1900 –talet exporterades en relativt stor mängd hästar till fr.a. Ryssland, men senare också till England och Tyskland för att användas i andra raser som t.ex. Trakehnaren. I början av 1880 –talet, efter slaget vid Geok Tepe, då Tekestammen som sista befolkningsgrupp i området besegrades av det Ryska kejsardömet förändrades förutsättningarna för Turkmenernas hästhållning helt och en stor mängd såldes till England och Indien eller följde sina flyende ägare till Iran och Afganistan. Det som gjorde att rasen överlevde vid den tidpunkten var att en rysk general 1897 grundade det transkaspiska stuteriet som samlade in det bästa av det hästmaterial som fanns kvar. 1926 – 27 började några ryska vetenskapsmän uppteckna de stamtavlor som tidigare bevarats genom muntlig tradition för att starta en mer strikt stambokföring. Under ett antal år använde man dessutom ett antal engelska fullblodshingstar i akhal- tekeeraveln för att bl.a, öka storleken men det försöket föll så illa ut att 1941 stängdes stamboken retroaktivt från 1935 och endast avkommor från stambokförda föräldrar får numer införas. Sedan 1973 krävs dessutom att alla individer blodtypas (DNA – typas).

För att konsolidera och förbättra rasen utvaldes 5 hingstar som genom renrasig linjeavel gav upphov till olika hingstlinjer med sinsemellan olika egenskaper. Ett ytterligare slag för rasen var de stora utslaktningar som skedde i mitten på 1900 – talet  då 5 – årsplanernas produktionsmål för kött skulle uppnås. Trots alla problem har det fortsatta avelsarbetet idag givit upphov till minst 17 olika hingstlinjer varav de numerärt största är Gelishikli, Kir Sakar, El, Kaplan, Skak, Peren och Arab. Rasen består idag av drygt 3000 registrerade avelsdjur och den mest omfattande uppfödningen sker i Turkmenistan och Sydryssland. 

Rasstandard för Achaltekeer

Kännetecken:

Huvudet är proportionerligt till kroppen, lätt, torrt med breda ganascher, profil med rak eller konvex nosrygg. Liten ofta karaktäristiskt böjd mule. Ögonen är stora, ofta med en säregen, holkad ögonöppning, påminnande om rovfågelögon. Öronen är högt ansatta, långsmala och mycket rörliga. Nacken är lång och bred. Halsen är högt ansatt, lång, rak och mycket smidig. Huvudet är ansatt i en skarp vinkel. Manken är hög, lång och välmusklad. Bröstet har nöjaktigt djup med ovala revben. Rygg och länd är långa och raka. Brett, långt kors med normal lutning. Kraftfullt med muskulatur som går långt ner till hasen. Svansen lågt ansatt. Ben raka och torra med solida och väl utvecklade ledgångar. Långa kraftiga senor. Små hårda hovar. Hårremmen är tunn. Pannlugg, man och svans är gles och saknas ibland helt. Inget hovskägg.

Färger

Färger finns i stor variation av: svart, svartbrun, brun, fux, De har ofta gulanlag som bleker grundfärgerna så att brun blir gulbrun, fux blir isabell. Dubbla gulanlag ger pärlvit och gräddvit. Ofta har rasen en unik metallglans kombinerad med grundfärgen. Många av färgerna är också kraftigt apelkastade.

Mer om gulanlaget finns på hemsidan http://www.xn--hstfrger-0zad.se/gulanlag/index.html

Exempel på färger se längre ner på sidan.

Egenskaper:

Rörelserna är vägvinnande, smidiga, elastiska och mycket bekväma gångarter. Rörelsemönstret för rasen är unikt då achaltekeern bär halsen högt med nästan orörligt bäcken. Bakbenen rör sig brett och fritt med stora steg och starkt påskjut. Dessa egenskaper tillsammans ger ett intryck av en mycket lätt, flygande, otvungen trav. Achaltekeern har ett säkert tekniskt kraftfullt och flackt språng över hinder. Rasen är mycket vig och drar upp både framben och bakben väl under sig i språnget. Dock sänker de inte huvudet särskilt lågt. Användningsområden: achaltekeern är en allsidig häst som presterar väl i de flesta grenar inom modern hästsport.

Andvändning och resultat:

Eftersom achaltekeern är naturligt atletisk är det en bra sporthäst.

De är väldigt allsidiga och modiga och passar bra till fälttvlan, distans, hoppning och galopptävling. Vad de passar till beror på individens styrka.

I dressyr tog på 60 talet tekehingsten Absent tre medaljer i tre olympiader. Guldmedaljen i Rom vann han på en poäng av 82,4%. Det officiella höjdhoppsrekordet innehas av hingsten Polygon som hoppade 2,25m. Längdhoppsrekordet innehas av hingsten Perepel som hoppade 8,78m. Den USA födde achaltekeer hingsten Sengar var långlistad till USAs OS-lag i fälttävlan inför OS i Atlanta 1996. De flesta Achaltekeer testas på galoppbanan i Ryssland och Turkmenistan. De har följande rekord på slätlöp: 1200m - 1.16,7 1600m - 1.43,6 2400m - 2.41,6. Achaltekeern testas ofta i Ryssland och Turkmenistan i så kallade "probeg". De mest kända är de ritter som utfördes 1935 och 1988, man red då en sträcka på 430 mil mellan Ashgabad och Moskva på 84 dagar.